eabea

Jag lyssnar på ”Jag och min far” med Magnus Uggla. Jag tänker på min otroligt saknade morfar. Vill ni veta en hemlighet. En anledning till varför jag valde att läsa till lärare i just naturvetenskap är tack vare min morfar. Han var min alldeles egna Skogsmulle. Det är han som lärt mig mest om naturen: växter, svampar, träd, fiskar, fåglar och insekter. Han lärde mig växter, och dess namn på latin. Tillsammans med morfar var det aldrig tråkigt att vandra i skogen, han hade alltid något nytt att berätta eller visa. Jag minns hur jag brukar sitta i hans knä med kikaren, vi spanade efter fåglar och sedan letade vi reda på rätt art i fågelboken med den gröna ryggen. Det var han som försvann ut i skogen och kom tillbaka flera timmar senare med en mikrofon som han täljt till mig. Den där mikrofonen som jag älskade och mimade till Carola med. Morfar bad mig ofta att uppträda för honom, jag dansade och mimade medan han satt i sin fåtölj och klappade händerna. Det var morfar som tog bilen ut i skogen på små, små stigar, jag minns att jag var lite rädd men det suddades ut av all spänning. Jag minns promenaderna till bäcken för att kasta sten eller leta efter grodor. På vägen hem blåste jag, Niklas och Jesper till tonerna av fågelsång i våra flöjter som morfar tillverkat med sin kniv. Uppkrupen i morfars varma famn kunde man sitta i timmar med stora öron och lyssna på alla hans historier, där kände man sig alltid trygg. Innan vi alla kröp ner i sängen gick vi ner till sjön för ett nattdopp, det är något alldeles magiskt att ta ett dopp mitt i natten här dimmorna börjar dansa över vattnet. Det är så tyst och stilla, som om det bara vore vi i hela världen. Alla somrar i den röda lilla stugan med svarta knutar vid Mossbysjön tillsammans med mormor och morfar är mina allra finaste barndomsminnen. Trodde nog aldrig att du kunde dö.

Jag saknar den humor
Som var hans sigill
Den som la grunden för att jag finns till
Som präglat min uppväxt